Bettfel är så vitt jag vet (vilket iofs inte säger så mycket) genetiskt betingat och jag tror att bägge föräldrarna behöver vara bärare för att avkomman ska få det…

Det förekommer säkert bettfel även bland lantraser men de brukar tas ur avel om uppfödaren är någorlunda seriös. Dvs både kullsyskon och föräldrar bör tas ur avel  vid bettfel. De flesta talar tyst om det, ingen vill väl vara känd för att ha bettfelsbärare. 

Vissa säger att kaniner kan få  någon typ av bettfel av gallerbitning, men med ett korrekt bett slits tänderna mot  varandra även om det inte finns grovt hö eller grenar. Dock behöver kaninen tugga mycket för att slita ner alls.

Det är vad jag förstått, men själv har jag ingen erfarenhet eller direkt stor kunskap så jag kan ha fel för mig.

vad jag förstått så är det ökat bettfelsrisk med raser som har korta huvuden och alla lantraser har ju långa huvuden (mer naturlig form)

och många har ju lantraskaniner till kött också och då känns det som större chans att exemplar med tex bettfel rensas ut.

sen är det få som lägger tusentals kronor på lantraskaniner för att hålla dom vid liv med sjukdomar som tex bettfel

Dom tre anledningarna gör så att det känns som om det är mindre risk för tex bettfel för lantraser jämfört med "goskaniner med korta huvuden som hålls vid liv vad som än händer"

och i alla fall Gotlandskanin räknas som en frisk ras också

Mindre risk visst. Men kaninen behöver inte ha bettfel för att bära på anlaget.. så det är inte säkert att det rensas ut.

Jag är absolut ingen hejjare på bettfel och lantraser. Men som jag har förstått det så är det skillnad på bettfel och bettfel. Det ska väll bla. finnas en variant där underkäken är längre än överkäke, dvs underbett, och det ska väll vara denna variant som blivit vanlig på det kortnosiga raserna? Underbett tros vara recessivt. Men sen finns även tångbett och överbett, kindtandsfel m.m. där vet jag inte riktigt hur nedärvningen är. Men det ska även finnas anlag som tros vara polygena.

Vi har bettfelsgaranti från uppfödaren som gäller till det datum kaninerna är 6 månader gammal. Detta ska bero på att det är svårt att avgöra om det är fel kostvanor, genetik, eller något annat som orsakat bettfel om kaninen är äldre. Men yngre än 6 månader så är det stor risk att det är just genetiken som ligger bakom. Om jag inte missminner mig.

Eftersom inget bettfel verkar vara dominant, så kan således avlesdjuren bära på generna utan att själva bli drabbade av bettfel. Då kan jag tycka att det snarare blir till nackdel att merparten av avkommorna avlivas runt 6 mån ålder då det borde bli svårare att hinna se om avelsdjuren bär på bettfelsgenen genom att följa avkommornas utveckling? Således borde de bli större risk att man inte upptäcker eventuell bettfelsgen och för den vidare eftersom färre avkommor får leva så pass länge att man kan avgöra om någon av avkommorna inte fått bettfel genetiskt?

Det är jättebra om man gallrar ut de kaniner som har bettfel, frågan är om man besitter den kunskapen att man förstår att bettfel ligger "dolt" och att man därför bör avla restrektivt eller inte alls även på syskon och föräldrar. Annars har man ju fortfarande bettfelsgenerna i omlopp i avel.

#4 jag tror inte det finns så mkt kunnskap om bettfel hos gotlandskaninuppfödare eftersom det är så ovanligt så jag vet inte om tex syskon till bettfelskaniner avlas på eller liknande. (jag letade efter vad föreningen gotlandskanin säger i deras avelsplan men hittar inte den för tillfället)

Sen förstår jag inte vad man gör om man vid kull Ö får en kanin med bettfel ska man kalla tillbaka alla kaniner från kull A-Ä då eller?

#5
Gick in och kikade själv på Föreningen Gotlandskanin och där står i avelsplanen "Djur skall inte användas i avel om de visar sig bära på anlag för ärftliga defekter."

Jag påbörjade ett inlägg som blev långt, jättelångt. Så jag raderade hela inlägget. Hur väl insatt är du i recessiva kontra dominanta arvsanlag?

Kort kan man väll säga att har du använt samma hona och samma hane från A till Ä och fått ett genomsnitt på 8 avkommor per kull och du med säkerhet kan säga att ingen av avkommorna utvecklat bettfel så är risken minimal att du vid kull Ö stöter på avkomma med bettfel som är genetiskt betingad. Då beror det snarare på en mutation i den enskilda avkomman alt slag eller liknande.
Rent teoretiskt ska det bli 25% av avkomman som får bettfel om du parar två friska individer som bär på bettfelsanlag (om detta nu är recessivt). Nu stämmer inte detta som ett rinnande vatten i praktiken, men det är en bra måttstock. Därför kan man konstatera att det är högst osannolikt att det helt plötsligt skulle ploppa fram genetiskt betingat bettfel på avkomma 217, om inga tidigare avkommor har visat sig ha bettfel.

Är det dock ett bettfelsanlag som är polygent så blir det svårare att kontrollera, då man sällan vet vilka gener som styr. Recessivt anlag är mer "svart på vitt" i den frågan. Men återigen, har du parat samma individer från A till Ä så är det osannolikt att du vid kull Ö får bettfel som är ärftligt betingade.

#6 jo vi gick igenom recessiva och dominanta anlag i skolan så jag vet vad det är (kan rita upp den där…. grafen eller vad man kan kalla den som visar  att om tex båda föräldrarna bär på ett recenssivt anlag var så blir det 25% som inte får nått, 50% som får en recenssiv och en dominant och 25% som får bara recenssivt) Men eftersom vi antagligen kommer att alltid ha 2 hanar och 2 honor (för att kunna variera avkomma helt enkelt) så kan rent teoretiskt sett det finnas en hona och en hane som har anlag och dom avlas sist och slumpen gör så att det inte blir nått förrens efter några kullar, då är ju antagligen det sålt en massa ungar från var och en av dom "bettfels" föräldrarna (vi har fått helbrokiga kullar + 1 wienertecknad av en helfärgad hona + brokig hane och det ska ju inte gå heller)

eller att tex båda ens honor är helt friska men inte en av hanarna (genetiskt alltså) och efter ett antal kullan så byter man hona och den råkar ha ett dolt bettfels anlag kan det ju hunnit vara massor av ungar av hanen som "flugit ur boet". så det kan bli jobbigt.

Jag har då kommit fram till att om man skulle få ett djur med bettfel nån gång i framtiden så får man helt enkelt kontakta genbanksansvarig om råd då eftersom risken känns liten

Eftersom du kan bära brokat och wienertecknat samtidigt så är det fullt möjligt. Du kan även bära weinerteckning utan att det syns trots att anlaget är dominant. Trots att gotlandskaninen anses vara en frisk ras uppmanar jag dig att kolla upp vilka riktlinjer föreningen gotlandskaninen har när det gäller ärftliga sjukdommar. Fundera även på hur du själv vill reagera och handla den dagen en tidigare köpare hör av sig ochtalar om att kaninen blivit sjuk eller om en uppfödarkollega hör av sig och talar om att kaninen som är släkt med din har visat sig vara bärare på något olämpligt anlag. Det kan även vara bea att ha en tydlig bild över vad man anser om provparningar för att ta rwda på om någon av sina avelsdjur bär på sjuka anlag. Dessto tydligare bild du har av hur du ska hantera en sådan situation innan den uppstår dessto lättare blir det att samla styrka och gå igenom den metodiskt istället för att få en ordentlig kallsup närdet väl händer och du har massa iinformation att bearbeta och ta reda på samtidigt som känslorna inombords svajar.

Man ska ju ta ut sjuka djur ur avel, det vet jag och man ska inte para djur som har gemensamma släktingar på genbanksintyget och vad jag förstår så gäller det även provparningar (har i alla fall inte hört talas om nån som gör provparningar på gotlandskanin) skulle det bli provparning så blir dom ungarna endast till slakt (för man vet aldrig vad köpare till "kelkaniner" gör).

Skulle jag få ett sånt telefonsamtal skulle jag ju självklart också inte avla på det djuret fram tills det är "utrett" och pausa försäljning av ungar till den kaninen.